Catalouge text for sound and video installation ARKDOK 2.0 at the Swedish Architecture Museum in Stockholm. Part of the exhibition Revision: MAMA on the construction of history (2004). See also a presentation of the installation here.

.

.

DET GRÄNSLÖSA – ELLER UNDER VILKEN KATEGORI ARKIVERAS FÖRÄNDERLIGHET?

.

Arkitekturmuseet, tolfte februari 2025.
Det är en lugn dag på museet, rutinerna kring de nya öppettiderna dygnet runt har satt sig. I museets centrala arkivenhet arbetar sedan några dagar en ny virtuell AI-arkivarie sida vid sida med en erfaren arkivarie. Den digitala arkivarien kan snart arbeta självständigt och lära upp sina egna AI-assistenter, alternativt klona sig själv i nya upplagor (om nu programlicensen tillåter det…).

.

Enhetens holorum är befolkat av flera forskare och museibesökare. Deras sökningar bildar skira elektroniska nät som fångar upp information ur minnesbärarnas djup. Några av besökarna är virtuella avatarer, digitala representationer av sina verkliga fysiska jag – bland annat ett par japanska Celsingforskare som kopplat upp sig från Tokyo. De svävar omkring som genomskinliga skuggor i borte änden av rummet.
.
På eftermiddagen körs en långsam halvintelligent virtuell sökrobot ut. Den förbrukar som de flesta äldre v-robotar för mycket minnesresurser och är bara i vägen. Robotens ägare får istället korttidsutnyttja en av museets besöksrobotar, en s k “arkivråtta”. Strax efteråt kommer ett infovirus in, dolt i en realbesökares id-tag. Det biter sig fast i en av minnescellerna och kan inte eliminieras förrän en vaccinbot från Riksarkivet lånats in. Inget arkivmaterial skadas dock, även om viruset spyr upp en massa spel och id-taggar när det sprutas. Incidenten blir naturligtvis en av dagens höjdpunkter för förskoleklassen som varit här hela eftermiddagen på besök.

.

.

Hur skall ett arkitekturmuseum förhålla sig till en arkitektur som inte längre primärt består av betong, trä och glas – utan i lika hög grad av virtuella miljöer, kommunikation och adaptiva processer?
.
Det är en fråga som tonar fram i spåren av de senaste tio årens utveckling där sammanflätningen av forskning inom genetik, nanoteknologi (miniatyrisering av teknik) och datorteknologi exploderat i revolutionerande upptäckter som pekar mot helt nya material och produktionsprocesser. Vi ser nu teknologier växa fram som totalt förändrar förutsättningarna för hur vi kommunicerar, agerar med varandra och förhåller oss till vår omgivning. Intelligens och reaktivitet kommer att byggas in i alla vrår omkring oss och ge upphov till en miljö som är mer föränderlig än bestående. Den arkitektur som genereras kommer att ha ett rikt digitalt inre liv, tillgängligt för oss både genom anpassningsbara material och fysiska gränssnitt och genom de virtuella ingångar den gömmer. Den överväxel som den teknologiska utvecklingen verkar ha lagt in i början på det nya seklet är resultatet av gångna millenniers ackumulativa kunskapsutveckling. Stenverktyg, metallurgi, skriftspråk, tryckteknik, ångkraft och radio är alla momentana tekniksprång som accelererat utvecklingen. Den digitala revolutionen är det senaste språnget framåt och utgångspunkten för nästa.
.
Vår förmåga att använda nya upptäckter direkt, som språngbräda för ytterligare framsteg, har tagit oss långt på kort tid. Hur snabbt utvecklingen accelererar pekar framtidsforskaren Raymond Kurzweil på i sin text ”The Law of Accelerating Returns” (www.kurzweilai.net). Han visar där hur vi genom att lägga framsteg till framsteg i princip fördubblar hastigheten i teknik- och kunskapsutvecklingen för varje årtionde. 1900-talet var enastående sett till den tekniska utvecklingen, men bleknar i förhållande till vart vi är på väg. Med dagens hastighet så klarar vi nämligen hela 1900- talets teknikutveckling på bara tjugofem år – men i och med att utvecklingshastigheten progressivt ökar för varje år kommer utvecklingen i själva verket att hinnas med redan under seklets första fjorton år. Och sedan tar nästa ”1900-tal” bara sju år – och så vidare i allt hastigare tempo. Vi lever mitt i den snabba strömmen och är så anpassningsbara till nya tankesätt och tekniker att vi har svårt att märka utvecklingen. Men vad är det då som förändras?
.
Allt kommer att förändras – i grunden. Framtidsvisionerna i filmer som The Matrix, Minority Report, AI, Bladerunner och Terminator är kanske främst spekulativt underhållande men pekar ändå på viktiga frågor vi snart kommer att möta. Alla handlar de i grunden om vad det innebär att vara människa, hur vi förhåller oss till varandra och vår omgivning. Livsförlängande mediciner, intelligenta material med föränderliga och programmerbara egenskaper, kvantdatorer, cancervaccin, genetisk plastikkirurgi, kloning och artificiell ”maskin”-intelligens – det är bara några exempel på nya tekniker och produkter som den framtida teknikutvecklingen kan bära med sig.
.
Redan idag byggs “intelligens” i form av sensorer in i t ex broar, som ger realtidsinformation om spänningar och förändringar i den bärande konstruktionen. Vindrörelser i skyskrapor pareras med hjälp av mekaniska eller hydrualiska system styrda av datorer. Bilens förarmiljö kommer ihåg just dina personliga inställningar och ställer in dem automatisk när du sätter dig i förarsätet. I badrummet kontrollerar toalettstolen dina hälsovärden och kommunicerar om nödvändigt direkt med din husläkare. Det byggda laddas med reaktivitet och egenskaper utöver materialens egna och gör omgivningen till en förlängning av oss själva – precis som medieteoretikern Marshall McLuhan förutsade redan på 1960-talet. Och när det byggda blir ”intelligentare” – kan minnas, “planera”, agera eller anpassa sig, t ex genom att växa eller ändra egenskaper över tid – så kan man kanske börja se den som ett slags “teknologisk natur”, stadd i ständig förändring.
.
Hur skall ett arkitekturmuseum kunna förhålla sig till en arkitektur som är lika mycket process som byggnadsverk? Som kanske aldrig blir “färdigbyggd” – eller som till stora delar är virtuell och bara existerar momentant i sinnet hos dess brukare? Förmodligen genom att ta fäste i det digitala rotsystem som redan finns idag, internet – fröet till framtidens allomfattande digitala nätverk – och därifrån bygga sig framåt. Vad ger det för vision om ett arkitekturmuseum i framtiden?
.
I mitten av 2020-talet kommer vi enligt Kurzweils beräkningar ha hunnit med lite drygt tre nittonhundratal, tre hundra års utveckling. Då är arkitekturmuseet och museiarkivet direktuppkopplat mot arkitektkontor, byggnader och byggplatser via digitala länkar. Skeenden, skisser, bilder, animationer, texter och ritningar strömmar i realtid in i museet där informationen sorteras automatiskt, kategoriseras översiktligt, arkiveras och läggs upp för distribution och visning – både i museet, dess filialer över världen och direkt tillgängligt för fysiska och virtuella besökare. Strömmen av data styrs och övervakas av forskare och intendenter med hjälp av artificiellt intelligenta sökrobotar. Museet är en digital nod där allt passerar – allt som produceras och byggs av det man då kommer att kalla för arkitektur – vare sig det handlar om den fysiska världen, det som skapas i virtuella världar eller i blandningar mellan dem. Museet registrerar allt – alla de processer och impulser som arkitekturen utgör – och blir en levande minnesbank för det som byggs och brukas som arkitektur.
.
Redan inom tio år finns tekniken utvecklad för ett nätverk som kan knyta ihop arkitekturmuseet med kontor, skolor, byggplatser och byggnader i realtid – och som dessutom kan hantera den stora informationsmängd detta innebär. Användning av någon högre grad av självständig artificiell intelligens är dock förmodligen ännu inte påbörjad i större skala – och framför allt så kommer inte den tröga byggprocessen ha hunnit påverkas i nämvärd grad av nya material och teknologier. Men om tjugo år har kanske informationsteknologi och nya material hunnit giftas ihop till något nytt med hjälp av nanoteknologi – även i den byggda miljön. Vi har fått en “uppkopplad” sant smart arkitektur som anpassar sig till oss när det behövs, och som symbiotiskt agerar i gränslandet mellan teknologi, den “verkliga” naturen och oss själva. Det är enkelt att skissa upp en spektakulär teknologisk vision för ett arkitekturmuseum i framtiden.
.
Lika lätt är det att inse att även ett framtida museum måste följa samma direktiv man arbetar efter idag: att belysa byggnadskonsten, samhällsplaneringen och bebyggelseforskningen; att vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och kontinuerligt utöka samlingarna. Frågetecknen inför framtiden handlar istället om kriterierna för kategorisering och urval. För hur skall man systematisera samlingarna på ett sätt som är lättfattligt och tidsenligt, även för lång tid framåt? En del kategorier i dagens söksystem känns idag både förlegade och skrattretande, kategorierna “Atomforskning”, “Stadspalats”, och “Läder-, hår och gummivarufabriker” har förmodligen sedan länge tjänat ut. Den kategoriseringsstruktur där de återfinns har sitt ursprung i en värld där allt som togs in i samlingarna var artefakter, det vill säga fysiska objekt som ritningar och teckningar eller arkitektmodeller. Kategoriseringen var nyckeln som gjorde att det arkiverade objektet kunde återfinnas – i ett bestämt rum, på en bestämd hylla eller i en bestämd mapp.
.
I den digitala världen faller behovet av förutbestämda kategorier. Här lagras allt i samma “informationsrymd” och jag kan själv bestämma efter vilka kriterier jag skall söka. Jag har naturligtvis stor hjälp av den klassificering och beskrivning som kopplats till materialet när det arkiverades men kan också söka på parametrar som finns inne i materialet i sig. Internet är det bästa exemplet på hur detta nya förhållande till information växer fram, där vi istället för att gå via hierarkiska kategorisystem direkt kan skriva in några korta termer och sedan förlita oss på söksystemets intelligens. Digitaliseringen tar oss också närmare grundinformationen. Ett belysande exempel är den fulltextsökmöjlighet som nyligen introducerats för en del av internetbokhandeln Amazons böcker, där mer än 120.000 böcker och därmed 33 miljoner sidor blivit sökbara för enskilda ord och meningar.
.
Det största hindret för en total informationstransparens är idag de olika system- och programkodningar som låser information till en viss programtillämpning eller till ett bestämt operativsystem. Även här sker dock en snabb utveckling som innebär att vi går mot öppnare standarder och högre kompatibilitet. I sitt kommande operativsystem arbetar t ex Microsoft mot ett öppnare filformat som skall medge sökningar och kategoriseringar från vilket system eller tillämpning som helst.
.
På samma sätt kommer vi i framtiden att kunna röra oss sömlöst mellan olika sätt att representera information, alltså inte bara söka eller kategorisera informationen utan också enkelt visualisera den på olika sätt. Till exempel kan materialet kring en arkiverad byggnad återges som navigerbara virtuella 3D-modeller, traditionella planritningar, sektioner, elevationer och fasader, eller som diagram och listningar som utgår från uppställda sökkriterier. Det blir lätt att göra jämförande studier och sammanställningar, kanske skapa en muntlig beskrivning av projektet – eller låta datorn generera en snabbt utprintad tredimensionell skalmodell!
.
Om det blir möjligt att samla på “allt” – och allt material sedan går att hantera på olika sätt, dvs informationen kan visualiseras, sammanställas eller kategoriseras på det sätt som användaren önskar – så blir frågan om vilka “kategorier” museet använder inte längre lika viktig. Kategoriseringen som vi känner den idag kommer dock inte att försvinna. Även i framtiden kommer fysiska artefakter i form av pappersritningar, skisser på servetter, olika slags datamedia eller trämodeller att bli inlemmade i samlingarna, och liksom de nuvarande objekten kommer de att behöva kategoriseras och lagras, blad för blad och hylla för hylla.
.
Ett problem med att bestämma sig för att samla på “allt” är att man frånhänder sig alla kvalitetskriterier. Internet är idag ett sådant exempel där “allt” dvs högt och lågt blandas utan urskiljning, och där den stora mängden “brus” i form av reklam och skräpinformation, t o m av ren desinformation, ställer sig i vägen för det vi söker. Vi förlitar oss därför alltmer på företag, instititioner och organisationer som ger oss ett mer rentvättat informationsurval – vare sig det handlar om dagsnyheter, test av nappflaskor – eller kanske arkitektur? Väljer man att välja bort uppkommer genast frågan om vad man skall sortera bort, och vem som avgör kriterierna för bortsållandet.
.
Att bygga upp ett arkiv är att skriva ett synopsis för framtidens historieskrivning: det som idag väljs bort, eller inte kommer med av andra skäl, kommer inte att finnas att tillgå för framtidens forskare och historiker. Skall man föregå historieskrivningen genom att i varje stund göra ett subjektivt urval eller skall man urskiljningslöst samla på allt som går att samla på? Teknologin kommer att finnas för att samla in och lagra på om än inte allt, så iallafall det mesta. Teknologin kommer också att kunna hantera de stora och förmodat komplext uppbyggda informationsmängder som skapandet och användandet av arkitektur genererar i framtiden. Teknologin kommer däremot inte att kunna säga vad som utgör bra arkitektur. Det måste vi lära den.
.
Igor Isaksson /2004